När kroppen kraschar blogg

Men känner allt mer att det är dags. Framför allt borde jag fira att jag tagit mig så här långt sen den där dagen när utmattningen var mer än ett faktum. Då när jag saknade energi för att hålla mig upprätt, borsta tänder, föra maten till munnen, vara social. Till skillnad mot nu när jag klarar av att arbeta, vara social, fixa och greja hemma och allt som hör livet till även om jag behöver egen tid, återhämtningstid, aktiv och passiv vila.

Utmattningscoachen

Men även hjärnvila, för även om hjärntröttheten är mycket mycket bättre så finns den kvar, vilket märks i slutet på arbetsdagen när den inte riktigt kopplar eller minns vad jag nyss gjorde. Det fascinerande i det hela är att jag redan under sa på den kurs jag gick på gällande framtida yrke att jag skulle ha ett praktiskt arbete. Mina två främsta förslag var just fastighetsskötare och trädgårdsskötare och så blev det. När jag tänker tillbaka har mycket av det jag manifesterat, skrivit ner, ritat ner i en speciell skrivbok slagit in.

När kroppen kraschar: Hur har det gått?

Så nu är det bara att fortsätta manifestera, drömma och leva livet. Skicka en kommentar. För det är en sak att be nära och kära att betala något litet, men att plötsligt behöva hjälp för att kunna betala räkningar, mat m. Även sambon ifrågasatte samhällets tanke om det nu låg på honom att behöva försörja mig. Men i mitt fall löste det sig relativt snabbt ändå, för jag fick anställning vilket räddade mig från att gå under av stress och press utifrån. Men det tog några veckor innan allt var klart och då gjorde jag ett val för att släppa oron för det ekonomiska genom att ta ut det sista jag hade kvar på sparkontot, för att klara mig fram till min första lön. När första lönen väl kom så kom även friheten tillbaka och känslan av att inte behöva vända varenda krona som tidigare. Men ändå har jag inte kunnat glädjas åt arbetet på rätt sätt även om jag är oerhört tacksam för att jag fick jobbet.

För på något sätt har jag känt mig inträngd i ett hörn, att jag inte haft valmöjligheten till vad jag vill göra pga situationen. Samtidigt har oron funnits att säsongsanställningen inte skulle täcka tiden jag behövde för att komma in i systemet igen. Det har gjort att glädjen inte riktigt infunnit sig. Efter några veckors arbetande blev det för mycket att benen vek sig, armarna skakade och tårarna rann.

När kroppen kraschar: Välkommen

Men inte heller den här gången blev jag rädd, utan förstod att det var mitt undermedvetna som behövde komma ifatt allt som hänt. Jag hade pressat mig lite för hårt, i tron att jag var friskare, ville vara anpassningsbar, själv gående, driftig, arbetsvillig. Men det gick inte. Jag insåg att vissa bitar behövde förändras framför allt hos mig själv men även för arbetsgivaren för att det här skulle fungera. Så på skakade ben, med ett klart medvetande åkte jag hem för att ladda om, genom att ta en lite längre helg. Känslan som infanns sig dessa lediga dagar var att själen behövde komma ifatt allt som hänt under de senaste månaderna med oro och prestation påslag.